Patienter inom intensivvården sviktar ofta i flera organsystem och behandlas med särskilt potenta läkemedel som administreras intravenöst och kontinuerligt. Ofta måste flera läkemedel administreras samtidigt och det sker med hjälp av sprut- och infusionspumpar. Läkemedlen når patientens blodbana via slangar kopplade till centrala och perifera katetrar.
– Centrala venkatetrar finns med flera lumen (kanaler), där varje lumen är separat tills det når blodbanan. Men antalet läkemedel som ska administreras är i regel så pass många att flera läkemedel kommer kopplas till samma infart och lumen och därmed blandas i slangsystemet innan det når patientens blod, berättar Charlotta Tegnestedt, adjunkt och kursansvarig vid specialistsjuksköterskeprogrammet i intensivvård Röda Korsets Högskola som här undervisar och resonerar med studenter hur samadministrering av 10-12 läkemedel kan gå till.
Kemiska reaktioner kan uppstå
Om läkemedlen inte är kompatibla med varandra kan kemiska reaktioner uppstå som påverkar läkemedlens löslighet och stabilitet vilket kan resultera i s.k. utfällning eller nedbrytning. Det ökar risken för olika reaktioner som kan vara allvarliga för patienten:
- Kateterocklusion: läkemedelslösningarna klumpar ihop sig och orsakar stopp i katetern
- Terapisvikt som innebär att preparatets effekt påverkas
- Embolier, dvs blodproppar.
– Utöver kompabiliteten måste intensivvårdssjuksköterskan också beakta en rad andra aspekter. Som att mycket potenta läkemedel exempelvis noradrenalin (reglerar blodtrycket), inotropi (påverkar hjärtats pumpförmåga), sedering (sovmedicin) och opiater (smärtlindring) bör kopplas ”nära patienten”, så att dosförändringar och bolusdoser når blodbanan så snabbt som möjligt, förklarar Charlotta Tegnestedt.
Viktigt att alla gör så lika som möjligt för att öka säkerheten
– En annan aspekt är att det är viktigt att alla gör så lika som möjligt för att öka säkerheten. När intensivvårdssjuksköterskan tar över en patient från avgående kollega tar hen också över alla pågående läkemedel. Patienterna är svårt sjuka/instabila, och vid snabba förändringar måste alla i teamet kunna arbeta effektivt och säkert. Det förutsätter att man snabbt kan orientera sig i var alla läkemedel är kopplade, i en för ett icke vant öga myrstack av slangar och kopplingar, säger Charlotta Tegnestedt.
Det finns lokala riktlinjer för samadministrering av läkemedel. Det är läkaren som ordinerar läkemedel men det är intensivvårdssjuksköterskan som ansvarar för att administreringen sker på ett korrekt och patientsäkert sätt. Det förutsätter goda kunskaper i specifik farmakologi gällande läkemedel vanligt förekommande inom intensivvården.
