Att covid-19-pandemin skapade stora utmaningar för hela samhället är ingen underdrift, men pandemin visade också på stor ojämlikhet i hur människor drabbades av smittan beroende på den sociala livssituationen. I en studie från Röda Korsets Högskola synliggörs nu situationen för asylsökande på anläggningsboenden under covidpandemin.
Ansträngda förhållanden redan innan pandemin
I en ny studie som genomförts vid Röda Korsets Högskola ville forskarna fördjupa kunskapen kring hur asylsökande på anläggningsboende i Sverige upplevde covidpandemin. Detta för att synliggöra deras specifika situation och därmed möjliggöra mer riktat stöd. Att forskarna valde att fokusera på asylsökande berodde på att asylsökande redan innan pandemin var en mycket sårbar grupp i samhället.
– Resultatet visar att för asylsökandes som redan levde under ansträngda förhållanden på anläggningsboenden så skapades delvis andra utmaningar av pandemin, säger Charlotta van Eggermont Arwidson som är en av forskarna till studien. Att dela rum och gemensamma utrymmen med många olika människor från hela världen, i olika åldrar och med olika utbildningsbakgrund, innebar för de intervjuade att de kände stor otrygghet på boendet och upplevde att de inte hade någon kontroll över hur de skulle skydda sig från att smittas. De rekommenderade smittskyddsåtgärderna, som att hålla avstånd och inte umgås i stora folksamlingar, var omöjliga att upprätthålla på boendet och många gav då upp och såg det meningslöst att försöka skydda sig själva.
Oro och utsatthet på flera områden
Samtidigt skapade boendet en känsla av att vara extra utsatt för att smittas, då så många människor rörde sig på området. En annan konsekvens av att människor från så många olika länder samlades på anläggningsboendena var att information från olika länder florerade och det var ibland svårt att avgöra vad som var sant eller vad som gällde i Sverige, vilket ökade på oron. De asylsökande upplevde också att insatserna och råden inte var baserade på kunskap om deras aktuella livssituation och det skapade därför misstro mot att myndigheterna värnade om deras hälsa och välbefinnande. Många av de intervjuade kände också att de gärna hade bidragit till att planera och genomföra smittskyddsinsatserna, men kände inte att det fanns några kanaler för att bidra till detta.
– Sammantaget kan man väl säga att de asylsökande inte bara oroades över att smittas av ett nytt och okänt virus utan det fanns också en stor oro för vad ökad isolering, kontrollförlust och minskad tillit kunde få för konsekvenser för hälsan, inte minst den psykiska hälsan, säger Charlotta van Eggermont Arwidson. I studier från andra länder har forskare också visat att det utöver ökad risk att dö i covid-19 även fanns stora risker att den psykiska hälsan försämrades.
Två kriser som möts
Kanske det en av de viktigaste bidragen av studien, att synliggöra hur den specifika livssituationen gjorde att pandemin upplevdes olika av olika människor. För asylsökande går det att beskriva situationen som att två kriser möttes, och att dessa två kriser förstärkte varandra. Det visar på att för att minska den ojämlikhet i hälsa som pandemin synliggjorde, bör myndigheter prioritera att förbättra asylsökandes livssituation även då det inte pågår en pandemi att förhålla sig till.
– Vi måste lära oss av de erfarenheter som covid-19-pandemin gav oss så att vi är mer förberedda om en ny pandemi skulle bryta ut. Vi måste också som samhälle sträva efter att alla ska kunna känna sig trygga och ha de bästa förutsättningarna för hälsa även under pandemier.
Mer information
Läs studien i sin helhet: https://rdcu.be/dzOEc
