Hej Cecilia! Idag är du studierektor och lektor här vid Röda Korsets Högskola, men du har även varit student här. Kan du berätta mer om det?
– Jag tillhörde den kull som hette VK90 och gick med andra ord ut i januari 1992. Lärosätet låg i en äldre byggnad vid Sabbatsbergs sjukhus, med stentrappor som var nednötta i mitten. Entrén hade en reception till höger och en jättegammal men fungerande mynttelefon till vänster.
Vad fick dig att välja just Röda Korsets Högskola?
– Jag valde Röda Korsets Högskola för att den hade - tillsammans med Sophiahemmet - bäst rykte och högst antagningspoäng. Dessutom passade högskolans profil hur jag såg på världen, med internationell solidaritet.
Kan du berätta lite om din utbildning som du genomförde här?
– På den tiden var sjuksköterskeprogrammet tvåårigt, med ett specialarbete om 3 högskolepoäng (nuvarande 4,5 hp). Jag minns att vi fick plugga hårt. Livet blev ganska mycket utbildning och umgänge med kursare. Vi var ett gäng som ofta pluggade ihop och som gärna gick ut tillsammans på fredagskvällen efter veckan. Lördagen var plugg-fri, men sedan var det bara att sätta igång igen på söndagen. Via Facebook har jag kvar kontakten med de flesta i gänget.
Om du ser tillbaka på den tiden, vad var det som stack ut, har du något speciellt minne du vill dela med dig av?
– Den lärare som ansvarade för vår kull genom hela programmet hette Eva. Hon var alltid elegant, med en vit page och ett diadem som ständigt åkte ner framför ögonen på henne så fort hon blev engagerad - och det blev hon ofta. Hon brann för vår utbildning och var redo att göra mycket för att vi skulle kunna våra saker när vi gick ut. Till exempel ville hon vid ett tillfälle att alla skulle prova att sätta en nasogastrisk sond på henne. Hennes tårar rann mer och mer och det gjorde mina också när det blev min tur. Jag vill tro att jag slapp, men förmodligen inte.
Avslutningen hölls på högskolan. Vår rektor Gun-Gerd sade att så länge hon var rektor, skulle vi inte sätta foten i en kyrka i skolans regi. Några hade klätt upp sig i högtidsdräkten men de flesta nöjde sig med betydligt vardagligare utstyrsel, inklusive jag själv. Jag minns känslan av broschen i handen än idag och handslaget som följde.
Var har du jobbat sedan dess?
– Mitt första arbete fick jag på Stureby Sjukhem, samtidigt som ädel-reformen sjösattes. Därefter har jag även utbildat mig till psykolog och så småningom doktorerat i medicin på Karolinska Institutet. Med mitt arbete som lärare, och forskare på sjuksköterskeprogrammet, först på Karolinska Institutet och nu på Röda Korsets Högskola, är cirkeln sluten efter en ganska lång resa.
