Att just hjärtsjukvård skulle bli Catarina Nahlén Boses hjärtefråga blev tydligt efter sjuksköterskeexamen. Hon fick jobb på hjärtkliniken vid Danderyds Sjukhus och ägnade många år åt kliniskt arbete. Efter ett genomfört doktorandarbete om copingstrategier hos patienter med hjärtsvikt, undervisar och forskar idag Catarina vid Röda Korsets Högskola.

Kan du berätta lite kort om dig själv och din bakgrund?

– Jag har alltid känt att min roll finns inom vården. Jag utbildade mig därför till sjuksköterska och efter examen började jag att arbeta på hjärtkliniken vid Danderyds Sjukhus. I mitt arbete kom jag i kontakt med många hjärtsviktspatienter. Parallellt med mitt kliniska arbete påbörjade jag en magisterutbildning som sedan utvecklades till ett helt doktorandprojekt som berörde just hjärtsvikt. Jag började på Röda Korsets Högskola som doktorand och nu arbetar jag här som högskolelektor.

Kan du berätta lite mer om din roll på Röda Korsets Högskola?

– Det är ett varierande jobb där jag har möjlighet att både undervisa och forska. Det känns meningsfullt att få vara med och bidra till kunskapsutvecklingen hos studenter genom undervisningen, men också till samhället genom våra färdigutbildade sjuksköterskor.

 

”Det känns meningsfullt att få bidra till kunskapsutveckling hos studenterna. Men också till samhället genom dem”

 

Vad är det bästa med Röda Korsets Högskola?

– Det bästa är den globala profilen och att vi får vara en del av Röda Korset – ett av världens mest kända varumärken. Det följer en viss stolthet med det.

Kan du berätta om det ämne du undervisar i?

­– Mitt huvudämne är omvårdnad men jag undervisar också inom medicinämnet. Mer specifikt handlar det exempelvis om att föreläsa om kardiovaskulära sjukdomar och forskningsetik, handleda självständigt arbete på kandidat- och magisternivå och ansvara för examinationer.

Vad är det bästa med att undervisa?

– Det bästa är när interaktion uppstår. Det kan till exempel vara en intressant diskussion som får både studenterna och mig att tänka till.

Vad vill du att studenterna ska minnas från sin tid på Röda Korsets Högskola?

– Att de ska känna att de har fått inspiration. Att utbildningen har väckt ett intresse att arbeta inom ett visst område eller kanske att de vill börja forska någon gång i framtiden.

Hur kom det sig att du började forska? 

– Inspirationen kom från möten med patienter som hanterade sin sjukdom, i det här fallet hjärtsvikt, på olika sätt. Jag blev intresserad av att ta reda på vad som kan påverka patienters sätt att bemästra den stress och påfrestningar sjukdomen medför, så kallade copingstrategier. Jag publicerade mitt arbete som en vetenskaplig artikel och presenterade sedan arbetet på en konferens i Genève. När jag fick möjlighet att vidareutveckla projektet bestämde jag mig för att påbörja en forskarutbildning.

Kan du berätta lite om ditt forskningstema och dina forskarintressen? 

­– Mitt avhandlingsarbete handlade om coping och emotionellt välbefinnande hos personer som har hjärtsvikt. Jag är intresserad av de psykosociala aspekterna så vi utvärderade en psykosocial gruppintervention i en randomiserad kontrollerad studie. Mina forskningsintressen är en blandning av interventionsforskning och att använda patientrapporterade data och erfarenheter. Men jag är även intresserad av metodutveckling.

– Utöver forskningen är jag också med i ett samarbetsprojekt mellan Röda Korsets Högskola och KTH som rör teknik och hälsa. Här handleder jag och mina kollegor en doktorand, vilket är väldigt roligt och spännande.

 

”Som forskare inom omvårdnad är personen det viktigaste. Hur de mår och vad man kan göra för att de ska få det bättre”

 

Vad är det bästa med att forska?

– Jag drivs av nyfikenhet och det bästa med att forska är att få grotta ned sig i ett intressant ämne. Det är också spännande eftersom du inte vad resultatet ska bli när du påbörjar ett forskningsprojekt.

Vilket är ditt viktigaste mål med forskningen?

– Det grundläggande målet för min del är att förbättra livssituationen för människor. Sedan görs detta på olika nivåer, direkt eller indirekt. Alla är med och lägger sina pusselbitar som bidrar till utvecklingen, en ökad medvetenhet och kunskap. Som forskare inom omvårdnad är personen det viktigaste. Hur de mår och vad man kan göra för att de ska få det bättre.