Just nu fastnar jag i ordet mörker. Mörkt och dystert. Så mycket höst och pandemi. I våras när detta virus slog till med full kraft hade jag två saker som verkligen gav tröst; det ena att denna pandemi inte drabbar våra barn och det andra att det var vår, min favoritårstid som alltid ger energi när sol, värme och ljus kommer tillbaka. Det första, om barnen, stämmer fortfarande. Det är en stor tröst. Men, energin från vår natur under vår och sommar finns inte. Okej, jag söker ny tröst. Pyntar för jul, alldeles för tidigt för att få lite ljus och glädje. Det blev fint, nästan lite överdrivet, men fint. Och ljust.
Just nu fastnar jag i ordet orättvisa. För denna pandemi är inte rättvis på något sätt. Sjukdomen drabbar skoningslöst, alla kan bli drabbade och man har ingen aning om när eller hur hårt den slår till. Den drabbar våra äldre. En lång period för våra äldre av isolering, rädsla, ensamhet, oro, längtan och depression. Pandemin har blottat och visat på stora, allvarliga svagheter inom äldrevården. Så illa. Så bra att detta nu blir tydligt för alla, att äldreomsorgen och äldrevården är eftersatt. Här behövs insatser och resurser. Det är dags att agera starkt för våra äldre.
Just nu fastnar jag i ordet omvårdnad. Så mycket omvårdnad det behövs nu. Tankarna går till alla som tar hand om de som är sjuka på våra sjukhus. De sjuka som är utsatta, nakna och beroende av andra. Alla yrkeskategorier behövs. Tankarna går framförallt till våra sjuksköterskor, som ansvarar för omvårdnadsarbetet och är så viktiga. Som träder fram, står upp för sitt yrke med stolthet och visar vägen för blivande kollegor, för våra studenter och blivande studenter. Vilka förebilder. Många vill vara som dem. Många vill utbilda sig till ett sådant yrke, där man gör skillnad på riktigt. Tydligt och meningsfullt.
Just nu fastnar jag i ordet ironi. Hur ironiskt är det inte att Världshälsoorganisationen, WHO, utsett just år 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år? För att Florence Nightingale skulle ha fyllt 200 år just i år. Vi skulle fira. Fira alla fantastiska insatser som sjuksköterskor och barnmorskor gör varje dag, året runt, i hela världen. Florence Nightingale som förespråkade ljus, frisk luft och handtvätt just för att förhindra infektioner. Detta år blev istället det stora eldprovet. En prövning för sjukvården och alla som arbetar där. Hur ironiskt är inte det?
Just nu fastnar jag i ordet hopp. Det finns hopp. Vi måste hjälpas åt, se och värna om varandra, var och en av oss. Genom att följa alla riktlinjer och rekommendationer, vara varsamma, omtänksamma och noggranna. Ha medkänsla, tänka ett steg längre. Vaccin verkar vara på väg, snart, kanske. Då kommer vi att segra, segra över det virus som med full kraft, överraskande och snabbt tog hela världen i sitt grepp. Då blev vi sårbara och i behov av varandra. Vi behöver hjälpas åt för att klara det. Men, som Laleh sjunger: ”Så, så, så, vad var det ni sa? Det kommer bli bra, det kommer bli bra”.
Susanne Georgsson 2020 11 25
